Jag har efter 1,5 år som sjukskriven vant mej vid ett ganska lugnt tempo. En normaldag har sett ut ungefär så här:
Sovmorgon så länge jag behövt och velat därefter har dagen fått bli som den vill, allt efter ork, humör och väder.
Men de senaste månaderna har varit fulla av olika händelser och aktiviteter. Jag har mått hyfsat bra men känner att jag blir tröttare och tröttare.
Min man har oxå varit sjuk, han fick något så otroligt som Bältros i huvudet och ögat! Snacka om att han haft värk men det värsta var nog att han fick sår på hornhinnan, detta kan leda till hornhinneavlossning och i värsta fall till blindhet.
För ett par veckor sedan var det åter dax för en liten tur med ambulans till sjukan, men denna gång behövde jag bara stanna 2 dagar. Jag bad att få mina senaste journaler och efter första titten fick jag en smärre chock, där stod det att min behandling gått över till palliativ sedan i juni månad! Jag blev först ledsen men efter hand blev jag mer och mer förbannad. Från första stund har jag bett om "raka rör", att få veta allt om min sjukdom och förloppet och defenitivt inget snack inlindat i bommul.
Nu var det dax att boka en tid hos en läkare för att prata igenom ett och annat, frågetecknen var många.
Sista cellgiftet blev jag riktigt sjuk efter, det var då det hela slutade med allmän blodförgiftning, efter den vändan har jag varit rädd för vad som kan hända om jag fortsätter med gifterna, oxå en fråga till läkaren.
Har även fått nys om en behandlingsmetod som används på en privatklinik i Finland, man använder onkolytiskt virus som tar sig in i cancercellerna och tar död på dem.
Make, son, syster och kurator varmed på samtalet med läkaren, jag är så hopplöst glömsk och vimsig så det klokaste var att ta med det tunga gardet. Många frågor och svar blev det och samtalet var både trevligt och givande.
Givetvis skulle jag blivit informerad om att min behandling ansågs palliativ, jag fick veta att det automatiskt blev så när min lever inte gick att operera längre.
Cellgifterna skulle jag vänta lite med eftersom jag kände mej orolig, men inte för länge...
Finland var OK att prova. Även en semesterresa till värmen var OK.
Så, det var bara att åka hem och börja planera resa till värmen. Vem kan och vill följa med? För mej var det naturligt att fråga mina vänner Eva & Britt, en som håller ordning på mej och en SSK.
Vilken lycka, båda nappade! Vi åker den 6:e december till Teneriffa, sug på den.
Samtidigt som jag bokade resan fick jag svar från Finland att de ville träffa mej. Hej och hå så kan det gå!
Jisses vad jag blev glad, trodde aldrig att jag skulle bli antagen.
Nu blev det lite fart på Freijskan, pass, EUpass,packning m.m skulle fixas. Jag var jättenervös för hur allt skulle gå, hur skulle jag må och fram förallt om jag skulle tåla behandlingen, jag med min otur.
Marthin ordnade med flyg både till Stholm och Finland men även med hotell, 1:à natten i Helsingfors ska vi bo på hotell.
Nu Ligger jag i min säng på sjukhuset, ett jättefint sådant. I går fick vi träffa dr. Hemminski för genomgång av behandlingen, han var trevlig och saklig, förklarade allt på ett lättbegripligt sätt så att till och med jag förstod.
I dag har det tagits blodprover och röntgen, allt var OK och jag var en exemplarisk patient för behandlingen.
Efter det gjordes ett ultraljud på levern och rtgläkaren injecerade viruset i 3 av mina metastaser men även intravenöst (i blodet). Jag mår fortfarande bra och känner inga konstigheter men att få feber är normalt och det verkar som de vill att min kropp ska reagera med en liten temphöjning.
I morgon bitti kommer de att ta blodprover på mej för att se att allt är i sin ordning, sen är det bara att åka hem igen. Jag kommer att få en ny tid om en månad för samma behandling och ytterligare en månaden efter.
Ja som sagt, det har varit lite mycket nu men allt är ju possitivt och jag har en solskensresa i glada vänners lag att se fram emot.
Carpe Diem / Annette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar