Livet

Ibland känns livet som ett helvete.
De gånger jag får mina tarmvred med en värk som är obeskrivlig samtidigt som jag spyr tills skiten kommer "fel väg", då är det inte kul.
De gångerna när det inte klickar mellan olika instanser inom sjukvården och jag glöms bort, journaler tappas bort, rapportering inte fungerar eller att man bara blir djävligt illa bemött, då är det inte kul.
När man ständigt fryser om händer och fötter trots vantar, sockor, varmt vatten mm., då är det inte kul.
Att ibland känna sej så oerhört ensam även att man är omgiven av många - många underbara människor, då är det ensamt.

Jo, visst finns det stunder när jag tycker att allt är skit, när funderingarna över livets vara eller icke vara fullkomligt vräker omkull mej.
Jag och några vänner har under årens lopp pratat många gånger om hur det ska bli när vi blir gamla. Givetvis ser vi oss själva pigga, vi jäklas med hårt arbetande småbarnsföräldrar genom att tränga oss före med våra rullatorer i värsta rusningstiden i mataffären. Vi sitter, mitt på dagen med ett glas sherry och en kopp kaffe och pratar gamla minnen. Och hemtjänsten ska få städa och gno - vi har ju gjort vårat!
Hmm, nu sitter jag här, 48 år med två rullatorer, trygghetslarm och en förmodad snar hemtjänstinsats, visst är livet oförutsägbart - tack och lov. Men det hade iallafall varit himla kul att få jäklas lite på ålderns höst.....


Carpe Diem / Annette