Skitvecka

Ofta säger en bild mer än tusen ord och för att slippa metervis med text om hur jag mår just nu får bilden tala.



Efter att ha mått oförskämt bra hände något i Söndags. Jag blev så trött och matt, inte morgontrött men orkeslös i kroppen. Var med mamma Bettan i hagen i Tisdags för att dra ihop lite ris och ved, men se det sket sej.

Jag blev jättetrött och orkade inte mycket fick istället sätta mej ner och leda arbetet, hmm. det där var inte riktigt sant - jag somnade.

Tidigare på förmiddagen hittade jag min älskade lilla Torsten hopkurad i garaget bland en massa bråte, som jag ropat och letat efter honom. Han hade fått stryk under natten och var alldeles tilltofsad och ett stort sår på ena benet.

Samma förmiddag hittade jag en av mina små älskade pullor sjuk det hela slutade med lite kel och ett farväl innan hon flyttade till sina kompisar i "hönshimlen". Detta var en av de få hönor som var kvar efter massakern 3 år tidigare.

I Onsdags var det dax för cellgifter igen, och denna gång ville jag inte, biverkningarna från förra omgången hade knappt lämnat min kropp men det går ju inte för sej att strejka det är bara att gilla läget.

Väl på plats kom Hanna min kurator förbi, alltid lika skönt att prata med henne. Lite senare dyker läkaren upp!! Konstigt, läkarbesöken brukar jag få reda på i förväg och då brukar alltid min man vara med.

Hur som helst, efter att vi avhandlat mina biverkningar och jag fått reda på att mitt levervärde var sämre (dåligt), att de skulle ta ett till och om det oxå var dåligt kunde de inte ge mej några cellgifter.

Vidare berättade han att min senaste magnetröntgen (den jag gjorde 14 Feb.) visade på 5 nya små skittumörer i levern.

Snacka om att få en rejäl käftsmäll, jag var totalt oförberedd på detta och att inte ha full koll det är bland det värsta jag vet. Det här beskedet var mycket värre än när jag fick veta att jag hade cancer i ändan, då var jag ju på något sätt förberedd, men nu....

Leverprovet var fortfarande dåligt så jag fick åka hem utan behandling. Jag har lovat mej själv att ALDRIG mer gnälla över biverkningarna hellre dom än detta.

Just nu passar det bra att säga...

...Carpe Diem / Annette