Tankar & Funderingar

Det mest privata man har är sina tankar, ingen, absolut ingen vet hur och vad man tänker.
Tänker nu vara förtrolig och "dela med mej" av några tankar från mitt huvud.

Ofta funderar jag på om djur kan tänka, tänker de som oss människor eller?
Hur kan fåglar som kläcks här i Sverige veta när och vart dom ska flytta?
Om jag inte klipper gräset fler ggr. i höst, hur ser det då ut i vår?
Varför luktar och smakar allt så konstigt när man har feber?

Vad händer om jag inte vaknar upp efter operationen? Eller om jag skulle dö av min cancer?
Lite konstigt att tänka så men man vet ju inte säkert. Och jag som är kontrollfreak, det går bara inte att tänka så. Jag tänker ibland på vilken musik jag skulle kunna tänka mej på begravningen men sen kommer jag inte längre, Jag kan bara inte se att jag inte skulle få vara med och ha koll.

Läste något bra på en Blogg häromdagen: Alla ska vi dö en dag men alla de andra dagarna lever vi.

http://evamargareta.blogspot.com/2010/09/vinden-sveper-bort-det-sista-av.html

Det var tänkvärt och så är det ju.

Ofta får jag hör att jag är stark.
Har tänkt mycket på det, vad menas med att vara stark egentligen? Fysiskt stark vet jag vad det är, men stark?
Kanske det beror på att jag pratar öppet om det mesta men det är för mej lite egoistiskt, för mej är det ett sätt att "arbeta" med problem. Men det är nog inte så för alla, el. jag vet att det inte är det.
Tänk om människor i min omgivning tar illa vid sej, men då hoppas jag att dom berättar det.
Eller är stark att kunna inse problemet?
Eller att tänka framåt?
Ja, jag vet inte. Får fundera vidare på det.

Det är ganska oundvikligt att emellanåt inte tänka på döden, ordet död liksom ordet cancer har respekt med sej.
Varför är det så?
Ordet cancer är laddat, tror jag, pga. att det förr nästan var förenat med döden. Men så är det ju inte idag.
Idag kan man helt bota de flesta cancer och hålla många i schack under många år. Men visst händer det att många dör även idag.

Dö, ja det ska vi ju alla ,det är det enda man säkert vet om sin framtid. Så det är ju inget konstigt.
Har läst en hel del om "nära dödenupplevelser" och nästan alla beskriver det med lugn, frid, värme och ljus.
Det låter ju inte så farligt.
Men, det som är det jobbiga och hemska med döden är att bli lämnad, som anhörig, vän, släkting mm.
Det är då det värst.

Nu låter det som jag alltid funderar på död och elände, men så är absolut inte fallet, men det händer ibland.
Och jag tror inte jag är ensam, men som sagt, det är inget man pratar om.........
Lite synd tycker jag för livet vore nog lite lättare då.

Några tankar från min huvud!

Carpe diem / Annette