Hemma igen!

Igår släppte de ut mej från isoleringen och jag fick åka hem men jag måste fortfarande använda munskydd när jag vistas bland folk.
Skönt att vara hemma, just nu sitter jag ute i skuggan och skriver.
Den 18 november opererade jag min mage och har sedan dess haft ont, mer eller mindre. Har åkt som en jo-jo mellan kalmar sjukhus och hemmet och varit inlagd flera gånger.
Hela tiden har jag tjatat om min ömma mage, att det är något fel men INGEN har velat lyssna, de sista veckorna har jag knappt kunnat äta och röra mej.
Nu när jag blev inlagd visste de inte vad det var för fel på mej, de vita blodkropparna sjönk hela tiden och jag kunde inte äta alls. Och detta tjat hela tiden att jag måste äta, hur sjutton ska det gå till när magen är full?
Jag blev inlagd på onsdagsmorgonen med antibiotika intavenöst var 6e timme ,på tisdagen hände det något märkligt med magen. Marthin och Britt var på besök och vi rullade ut i parken men vi han inte mer än dit förrän vi fick vända om, min stomipåse fylldes på nolltid och jag trodde ett tag att den skulle spricka. När jag tömde den bara vällde det ut gul sörja och det sprutade ca en halvmeter, snacka om urrensning. Efter det har jag inte haft det minsta lilla ont i magen, bajset är normalfärgat för första gången på ett halvår, jag kan äta och röra mej normalt och mår toppen.
Vad jag vill ha sagt med denna lilla historia är: Kom inte med egna idéer om vad det kan vara för fel i din egen kropp då snäpper du läkarna på näsan och de slutar lyssna ,var istället tyst och låt dem själva komma på vad som är fel.

Carpe Diem / Annette