Fakta

Letar ibland en del fakta på nätet. Bland mycket annat har jag hittat detta.
Cancer i tjock- och ändtarm är vid sidan av lungcancer den cancerform som orsakar flest dödsfall i Sverige. Men prognosen för patienter som insjuknar i dag är betydligt ljusare än tidigare. Bättre behandlingsmetoder med bland annat nya läkemedel och förfinad kirurgisk teknik gör att det nu är nästan 60 procent som lever fem år efter behandling. För 20 år sedan var jämförande siffra 35–40 procent.

Vad är cancer?
Cancer är samlingsnamnet på cirka 200 olika sjukdomar. De delas i sin tur in i en mängd undergrupper. De vanligaste cancerformerna i Sverige är: prostatacancer, bröstcancer, tjock- och ändtarmscancer, hudcancer och lungcancer.

Vad orsakar cancer?

Att cancer är en genetisk sjukdom är inte detsamma som att all cancer är ärftlig. I flertalet fall är det istället genförändringar som vi ”förvärvar” under livet som orsakar cancer. Om vi röker, vad vi äter och hur vi solar har stor betydelse för...
Symtom och sjukdomstecken :

Cancer utvecklas under lång tid. Det kan ta 20 år eller mer från den första sjuka cellen tills en tumör upptäcks. Därför dröjer det ofta länge innan man får några besvär. Samtidigt är det viktigt att cancer upptäcks i så tidigt skede som möjligt,...
Cancer och ärftlighet:

All cancer orsakas av att generna i arvsmassan förändrats och inte fungerar som de ska. Rökning och radioaktiv strålning kan orsaka förändringar, men det finns även förändringar som följt med i arvet från föräldrarna och som kan öka risken för...
Tumörstadier
När cancerdiagnosen är klar bedömer läkaren i vilket stadium cancern befinner sig. Då beskrivs hur stor tumören är, om och hur den växer in i omkringliggande vävnader och om tumören har bildat dottertumörer som har spridit sig till andra delar av kroppen.
Det finns flera olika symtom som kan vara tecken på cancer i tjock- eller ändtarmen. Blod i avföringen, ändrade avföringsvanor – diarré, förstoppning eller täta trängningar – är vanliga symtom. Sjukdomen är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige. Varje år får cirka 3 900 personer tjocktarmscancer och 1 900 ändtarmscancer.
http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Cancersjukdomar/Tjock--och-andtarmscancer/


Ja, det finns hur mycket information som helst på nätet.
I nuläget orkar jag inte riktigt ta till mej allt som skrivs, men tids nog.....

Carpe Diem / Annette

Otursvår(ar)!

Jag hade under många år haft en dröm, om en julmarknad i Bråbygden, (där jag och maken bor sedan 10 år tillbaka).
Sagt och gjort, jag tog kontakt med Gullevi Joelsson, som vid tidpunkten var enrepenör i Bråbygden.
Vi kallade samman bygdens "folk" och efter några träffar hade vi lagt upp strukturen för "Vår egna Julmarknad". Det skulle vara ganska sent på dagen och mycket levande ljus och facklor skulle det và.
Mycket, mycket jobb var det att få allt att "gå ihop", men himla kul.

Utställare, musiker, parkeringsvakter skulle fixas. Vem bakar Ostkakor, Bullar, kakor, grillar korv, fyller på ved i eldarna. Helst i ett eller flera skift under dagen. Vem kokar kaffe, glögg mm. Häst och vagn ( med bjällra) var ett måste. Lotterier var ett måste oxå och julkransar skulle bindas. Det var HUR mycket som helst att tänka på, (och lite till) allt var ju nytt för oss!

Hela tiden hade jag fruktansvärt ont i halsen, och var trött, men det var ju i sammanhanget inte ett dugg konstigt, med tanke på all stress.
Julmarknaden blev succé, och besökarantalet var ca. 1000 p. När kvällen kom, plockade vi / städade vi undan det viktigaste, sen tog vi "Julhelg" .(Julmarknad 6:e December) om jag inte minns helt fel. Städningen tog sina dager och sèn var både Jul och Nyår över i "ett naffs". Det var då min hals gick i fullkomlig strejk Hade jag närmare 40 grader i feber och sjukt ont i halsen, (kunde varken svälja,röra tungan eller spotta).
Efter samtal med vårdcentralen skjutsade min granne, Jan-Åke ner mej.
Hej och hopp. Sänkan låg på 121 och jag hade halsböld. Penecelin blev medicinen.

Nåväl, jobbigt var det men det var ganska snabbt läkt.

Veckan efter att penicilinkuren var slut, lyckades jag få en sticka i fingret, när jag là på ved i pannan.
Detta resulterade i ett "skitont & svullet finger". - Vårdcentralen, igen!  Denna gång var det blodförgiftning! Max otur!
Ny penecelinkur och en stelkrampspruta blev det denna gång.

Sèn "tuggar" sej 2 vildsvinshundar in i min hönsgård, och gör fullkomlig "slarvsylta" av mina husdjur!
Och efter flera timmars skräck och vånda, skjuter jag den som inte lämnar mej och hönsen "ifred".
Detta var vintern/våren 2008.

Vintern/våren 2009.
Vad som hände då känner jag mej inte redo för att berätta om ännu. Detta var min och många andras, Den värsta våren i mannaminne!

Våren 2010.
I korta drag:
Ramlar handslöst baklänges i ladugården och landar med bakhuvudet på en cementkant. = Tuppar av i ca. 20 min. Kraftig hjärnskakning, 10 stygn och sova, sova, sängläge i 1 vecka.

2v. senare:
Ramlar framlänges på väg till toan en tidig morgon = lätt hjärnskakning.

4v. senare:
Trampar in en lång spik i foten (genom stöveln).

1v. senare:
Kör in en nyvässad kniv i tummgreppet. = 4 stygn.

I Maj:
Rättegång i Kalmar - där jag vann målet, men det är överklagat och ny rättegång i Hovrätten blir den 14 December.

15 Juni:
Besked om tjocktarmscancer.



Tycker själv att det varit lite "oflyt" en tid, så nu kan det väl bara bli bättre och bättre, eller hur?

Carpe Diet / Annette

En lång, lång, lång dag.........

Bilden är tagen straxt innan jag får hörlurarna på med min medhavda musik i. Förstår inte riktigt varför det står i kallelsen att man kan ta med "musik man vill lyssna på". I denna apparat ("Vulvan - har jag döpt den till) är det ett jäkla liv som inte ens med hörlurar går att undgå, hela kroppen skakar när den sätter igång, och den medhavda musiken hör man inte ett dyft av, men den gör ett sjuhelsikes bra jobb! Idag tog det endast ca. 45min.
Vill inte vara gnällig, men i Oskarshamn (där jag gjorde det förra gången), där förklarade dom i lurarna, hela tiden vad de gjorde. "Nu kör vi ett 10-min-pass, nu kör vi ett 4-mins-pass, osv. Man visste när de startade och när det hela var över. Det har väl egentligen ingen betydelse men det är ganska skönt med lite "mänsklig kontakt".
Nu är det bara väntan som återstår för att få veta hur det ser ut inuti MIN KROPP!

På väg in i magnetröntgen (vulvan).



Sista solstrålarna!

Lite svårt att fånga skymningen i Applekulla, många träd, buskar och en ladugård ivägen. Men så här ser det ut från vår varenda.



Idag var mamma Bettan med till Västervik och jag var säker på att hon skulle få vara med på magnetröntgen, men så var INTE fallet. Förra gången i O- hamn var det självklart att maken skulle få vara med, så vad är skillnaden? Jag hade sett fram emot att få ha med mamma och på så sätt få henne lite "delaktig" i alla mina behandlingar och turer i min "cancerfas", tror att det är viktigt för henne, hon är ju min mamma och har fött mej till världen. Ja, ja, nu var det inte så, så jag ska inte tjafsa mer om det - men besviken blev jag!

Efter röntgen gick vi på "sjukan" och åt lunch och det var jättegott - Tack för lunchen, Mamma!
Sen en liten, liten schoppingtur och ett besök hos min vän Eva H. som har en enorm energi och nya idéer, hela tiden.
Vi besökte hennes loppis "Loppakåren", en helt underbar loppis. Hade jag haft en fetare plånbok hade jag handlat en hel massa saker som jag direkt blev "kär i". Men en stol blev det, designad av loppisägaren, toppenskön att sitta i och vacker att titta på - så ska det và! Kul att träffa dej "live" Eva, vi syns på Torsdag igen!

Nu värkte ryggen ordentligt, dels hade jag legat helt stilla, fastspänd på en brits en lång stund och sèn gått på stán. Min kropp är inte van vid detta.

Men vi hade en anhalt till på programmet, ett besök hos Gullan. Å vad det var kul att träffa henne. Det var flera år sèn sist (kändes det som iallafall). Hon hade fixat med varma mackor, kaffe, bullar och kakor, å det var jättegott! Vi satt och pratade i flera timmar innan det var dax att återgå till bilen med kompassen inställd på Applekulla.
Tack snälla Gullan för en helmysig eftermiddag!

Och Mamma, jättetråkigt att du inte fick följa med in på röntgen, det hade vatt skönt att ha dej med där!

Carpe Diem / Annette

Hösten är här !



Kastanj i höstskrud



Tvillingnöt

                                                  




Höstastrar

                                                         


Höstgryta



Idag ska jag till Västervik för att göra den sista (hoppas jag)  röntgen innan Operationen. Det är nu dom ser om min tummör har krympt av strålningen, håller tummarna för det.

Det är snabba svängar som gäller nu, från diarréer till att helt plötsligt vara hård i magen, har sina små bekymmer.

Det gäller att lägga om kosten snabbt som ögat, från blåbärssoppa och annat stoppande till fiberrik kost igen. Stackars lilla rumpetuss, aldrig får den lugn och ro.

Igår gick min sjukskrivning ut och att börja jobba nu det finns inte i min vildaste fantasi. Hur skulle det gå? Jag som sover så jäkla illa om nätterna och behöver lägga mej minst en gång på dagen och med dom höfterna,ryggen och benen som ständigt värker.

Nä, jag ringde till Kir.mot. i Kalmar och bad om förlängd sjukskrivning, får hålla tummarna för att den går igenom!

Carpe Diem / Annette



                                                                         

Känslor

Idag åkte Jossa & Alma hem till Ödeshög, hualigen vad det blev tyst och tomt, inte bara på saker (som var ganska många) utan Tomt, tomt utan Almas goa kramar, blöta pussar, bus, upptåg och hela tiden - lärandet, av nya saker.Alma och jag har faktiskt bygt en hel orkester, ja nästan iallafall, och spelat, dansat och sjungit så hela Applekulla fått glädje av det! (Hon Älskar musik).
Jossan har diskat, städat och fejjat så Alma och jag har döpt henne (i hemlighet) till "Dampmamman", men det är ju bara vi som vet, så skvallra inte till mamman.
Gud vad jag älskar den ungen!!!
Till saken hör, att jag "bara" är "bonusmormor", Almas morfar och jag träffades när Jossa endast var "en halv skit hög" = knapt 5 år.
Och med åren har hon mer och mer blivit "min unge", så därför (ursäkta Helene) känns det som om Alma vore "mitt barn-barn" oxå.
Nu är det ju inte så, men Älskar henne, det gör jag som om det vore mitt eget barn-barn.
Men hur mysigt det än är (vet inte om det beror på att jag är ovanligt trött), så är det, hur konstigt det än låter, rätt skönt att hon åkt hem. 1 och 1/5 vecka i högtempo är, just nu , max vad min kropp orkar med, men gisses vad jag saknar dom.......
Karamar & Pussar, Alama och Jossis!
TACK för jättemys, och- Ni är alltid välkomna!




Alma - Gò och Glad!



Carpe Diem / Annette

Jävla Skitvärk!

Ingen vidare titel, jag vet, men jag blir så himla sur av att ha ont hela tiden.
Idag masserade min make mitt ryggslut, skinkorna och höfterna med Orudis, länge och väl. Efter det la jag mej på vämedynan med högsta värmen på och somnade i 1,5 tim! Där rök den lunchen, men skönt var det.
Den "yttre" värken i musklerna försvan men inuti höfterna och ryggen var det kvar, men det lindrade ju lite och tuppluren var hur god som helst.
Efter det tog vi en promenad (äntligen regnfritt) upp i hagen för att öppna grindarna och bara kolla läget, våra årliga sommargäster (kvigorna) åkte hem i slutet på veckan. Det blir lite tomt när dom åker hem men nu börjar det bli lite för kallt och vattnet fryser i vattenslangen. Detta scenario är för oss -nu är vintern snart här-varning. Hualigen, hoppas bara att det inte blir så mkt. snö som förra vintern.......

Carpe Diem / Annette

Mysigt besök

Jossa & Alma

I Fredags kom Josefine , Ola och lilla Alma. Ola åkte hem i Söndags men Jossa och Alma stannar till helgen.

Å vad det är mysigt med Barnbarn, det bryter vardagen och man får lite annat att tänka på.

Alma är en glad liten tjej med en enorm energi, det gäller att plocka undan allt i hennes höjd. Och katterna får lägga benen på ryggen om dom inte vill ha en stor, hård och blöt puss!

Alma älskar att bada!



Gò och glad för jämnan.

Sjutton vad jag har ont i ben och höfter men även ryggslutet börjar göra sig påmint igen. Eftersom det hela började med samma värk känns det lite olustigt. Så jag ringde Kir.mottagningen i Måndags men där var de inte ett dugg oroliga, hänvisade bara till panodil.

Vet inte om jag är speciell, mot huvudvärk kan jag proppa i mej värktabletter men den här värken vill jag liksom ha lite koll på och till natten är det bara jobbigt med smärtstillande för man svettas så förbaskat.

Nåja, nu ska jag ju på magnetröntgen nästa vecka så då ser dom väll om det är några konstigheter.

Efter det ska dom bara titta och konferera över bilderna sen tror jag det är dax för OP.

Det ska bli skönt att få det hela överstökat det är nu över 4 månader sen dom upptäckte tumören och jag känner starkt för skilsmässa från den nu!

I måndags kom Helen och Anne (vänner från OKTAVA), och hälsade på, kul att träffas, det blir alldeles för sällan tyvärr.

Igår var Jossa, Alma och Jag och hälsade på Jossas Mormor Helny, jättekul. Hon hade brett goda smörgåsar till oss och bakat en massa kakor- det är man inte bortskämd med.

Efter det åkte jag till Monica i Äshult, även Madde var där. Det är så himla kul att blajja med sina goa vänner.

Ja som ni förstår rullar dagarna på i sakta mak, visserligen måste jag lägga mej en eller ett par stunder på dan, men därimellan försöker jag "knata" på så gott det går.

Carpe Diem / Annette



Det kostar att ligga på topp!

I Måndags började älgjakten, Jag hade bestämt mej för att vara med ett par timmar på morgonen och sen grilla lite korv och ljuga med "gubbarna" , sèn åka hem och lägga mej för att orka vara med ett par dagar till.
Men redan vid 7.30 small det hos Bernt, eftersom vi bara har en älg så var det hela överstökat - så långt.
Innan vi fått älgen ur skogen och hem på logen var det redan sen eftermiddag.
Jisses vad jag var trött, men lycklig. Grattis Bernt!
Resten av veckan har sovmornarna varat till både 10 och 11.00 men även en och annan eftermiddagslur har det blivit.
Magen lugnar sej mer och mer nu men det är säkrast att hålla sej i närheten av en toa, man vet aldrig.....
Däremot har mina höfter och ben börjat krångla igen, det värker som sjutton om nätterna så sömnen blir lite si och så. Ska försöka få tag på någon på Kir. i Kalmar i morron och höra vad dom tror.

Carpe Diem / Annette

Guldhelg!

Äntligen har diarréerna och förkylningen gett med sej. Fatta hu gott det är......
Nu lever jag HELT normalt igen! Visserligen är förmiddagarna ännu "mina -på -toan-timmar, men vad är det?
Maken och jag har vatt i skogen och burit ut en massa äpplen till älgarna i 2 dagar, lite tufft med tanke på att jag varit "soffliggare" under en allt för lång tid, PUST và det và jobbigt, men skönt att få komma igång med kroppen igen. Helt otroligt vad fort muskler och kondition försvinner.

I Fredags kväll var jag på en jättemysig kvällsträff i Bråbo, med mat och dryck. Kul att träffa alla Bråbobor igen. Maten (och drycken) var jättegod och initiativet till "bjudningen" var toppen. Synd bara att inte fler kunde komma.

På Lördagen kom Eva (min älskade lilla barndomsvän). Vi gjorde skogen osäker med svampplockning, prat och skratt under några timmar. Jisses vad svamp vi hittade, jättekul!
På kvällen hade vi bjudit in Marita på middag. Nu var det så att Eva och jag hade "lullat" runt i skogen lite FÖR länge så vi hann bara hem så var Marita på plats! Hon var jättefin, och där sitter Eva och jag som 2 skogsmullar.
Men vi fniskade till oss och sen lagade vi maten ihop, alla tre! Och vad det var kul! Vi pratade, drack vin, lagade mat och drack mer vin.
Att tre personer med samma sjuka humor kan känna varandra är helt otroligt.
Jag med cancer i rumpan, Marita med bröstcancer och Eva med ledgångsreumatism, fatta att det var "galghumor" på mkt. hög nivå.
Och för den som inte tror det, så går det att skratta åt allt.
Och Marita vill jag lämna en speciell eloge till. Tack! Det är så gott att prata cancer med dej, du tillåter både mej och dej själv och alla andra att få skratta åt eländet. Men allra mest så har du ett helt otroligt sätt att bjuda på dej själv och det smittar av sej. Jag älskar dej "skalleper"!

Puss & Kram, Eva och Marita, ni har varit min Guldhelg!


Carpe diem / Annette

Sol & Pannkaka

Sen skörd

I Måndags var dagen för rättegången i Jönköping. Å ,vad jag var nervös kvällen innan och så dåligt jag sov den natten. Vet inte varför, jag har ju vunnit hittills, men, men, man kan ju aldrig vara säker....

Min Advokat ringde mej på morgonen när han var på väg till Jönköping och meddelade att det hela var inställt pga. sjukdom! (en domare var sjuk).

Nu blev det jobbigt för Annette! Jag försöker sätta upp mål hela tiden och arbeta med dem efterhand, detta för att det inte ska bli för mkt. på en gång. Men nu sket det sig ordentligt.

Eftersom det tar 2 veckor innan man får dommen så visste jag att det skulle vara klart innan OP. Så nu hoppas jag att det inte "kör ihop" sej med rättegång och OP. då kan det bli lite mycket för fru Freij/Jennersjö.

Idag är första dagen på mkt. länge som jag känner mej helt feberfri, skönt. Har mest legat inne men igår kände jag att jag bara var tvungen att få komma ut i min älskade svampskog. Mamma Bettan var här och hjälpte mej med ett par fönster så efter det drog vi iväg ut i skogen.

Vi var nog bara ute 1-1,5 tim. men jisses vad svamp vi hittade!!!  Nu förstår jag alla som pratar om att det är "svampår".

Å, vad lycklig jag var, vet inte hur många gånger jag sa det i skogen och förmodligen är det därför som febern är borta idag.

Väl hemma igen var det dags att rensa svampen, inte lika kul. Men nu är den rensad, förvälld och fryst.

I Fredags kväll kom Lena från förskolan och lämnade över en hel bunt med fina teckningar från "mina matbarn", de hade ritat krya-på-dej-teckningar. Jätte, jättefina är dom. Har inte hunnit ännu, men de ska sättas upp på väggen så jag kan titta på dom var dag.

Tänk vad man kan bli lycklig av relativt små saker. Nu har jag plockat svamp och fått en massa fina teckningar, och det är riktig LYCKA!

Carpe diem / Annette

Tankar & Funderingar

Det mest privata man har är sina tankar, ingen, absolut ingen vet hur och vad man tänker.
Tänker nu vara förtrolig och "dela med mej" av några tankar från mitt huvud.

Ofta funderar jag på om djur kan tänka, tänker de som oss människor eller?
Hur kan fåglar som kläcks här i Sverige veta när och vart dom ska flytta?
Om jag inte klipper gräset fler ggr. i höst, hur ser det då ut i vår?
Varför luktar och smakar allt så konstigt när man har feber?

Vad händer om jag inte vaknar upp efter operationen? Eller om jag skulle dö av min cancer?
Lite konstigt att tänka så men man vet ju inte säkert. Och jag som är kontrollfreak, det går bara inte att tänka så. Jag tänker ibland på vilken musik jag skulle kunna tänka mej på begravningen men sen kommer jag inte längre, Jag kan bara inte se att jag inte skulle få vara med och ha koll.

Läste något bra på en Blogg häromdagen: Alla ska vi dö en dag men alla de andra dagarna lever vi.

http://evamargareta.blogspot.com/2010/09/vinden-sveper-bort-det-sista-av.html

Det var tänkvärt och så är det ju.

Ofta får jag hör att jag är stark.
Har tänkt mycket på det, vad menas med att vara stark egentligen? Fysiskt stark vet jag vad det är, men stark?
Kanske det beror på att jag pratar öppet om det mesta men det är för mej lite egoistiskt, för mej är det ett sätt att "arbeta" med problem. Men det är nog inte så för alla, el. jag vet att det inte är det.
Tänk om människor i min omgivning tar illa vid sej, men då hoppas jag att dom berättar det.
Eller är stark att kunna inse problemet?
Eller att tänka framåt?
Ja, jag vet inte. Får fundera vidare på det.

Det är ganska oundvikligt att emellanåt inte tänka på döden, ordet död liksom ordet cancer har respekt med sej.
Varför är det så?
Ordet cancer är laddat, tror jag, pga. att det förr nästan var förenat med döden. Men så är det ju inte idag.
Idag kan man helt bota de flesta cancer och hålla många i schack under många år. Men visst händer det att många dör även idag.

Dö, ja det ska vi ju alla ,det är det enda man säkert vet om sin framtid. Så det är ju inget konstigt.
Har läst en hel del om "nära dödenupplevelser" och nästan alla beskriver det med lugn, frid, värme och ljus.
Det låter ju inte så farligt.
Men, det som är det jobbiga och hemska med döden är att bli lämnad, som anhörig, vän, släkting mm.
Det är då det värst.

Nu låter det som jag alltid funderar på död och elände, men så är absolut inte fallet, men det händer ibland.
Och jag tror inte jag är ensam, men som sagt, det är inget man pratar om.........
Lite synd tycker jag för livet vore nog lite lättare då.

Några tankar från min huvud!

Carpe diem / Annette

MUCK!!!!



Fjällskivling



För 5 och en halv vecka sedan kändes det som en hel evighet av resor och strålningar. Men nu när sista strålningen är gjord var det ju ganska snabbt avklarat.
Oftast är det väll så när man ser något framför sig att det ibland kan verka helt oöverstigligt.
28 Dagar och 582,4 mil ligger nu bakom mej.
Resorna har iockförsig varit jobbiga men så fort jag kommit fram till Kalmar så har det gått bra. Detta tack vare personalen, de förgyller verkligen dagen.
Det blev faktiskt lite sorgligt idag.  När jag kom ut i koridoren efter sista behandlingen stod nästan hela gänget samlat för att säja hej då och kramas! Snacka om go personal!

Efter det hade jag träff med läkaren som informerade om att strålningen nu kommer att fortsätta verka i minst 2 veckor till ,även biverkningarna kommer att fortsätta.
Om 4 veckor ska det göras en ny magnetröntgen för att se hur mycket tumören krymt av behandlingen.
Efter det skulle läkarna sammanställa allt och sen är det klart för operation.
Ser nästan fram emot stomin nu med tanke på min illa åtgångna rumpetuss!


Kl. 13.00 hade jag träff med min Advokat, rättegången i Hovrätten är på Måndag. Jag kommer inte att vara med, vet att jag inte orkar en heldag i Jönköping och mitt läkarintyg har godkänts, tack och lov.
Jag berättar mer om detta när rättegången är över, men snälla, håll tummarna.

Carpe diem / Annette

GÄSP!

GÄSP!

Förra veckan var lite tung, mycke bajs och sovande. Taxin fick stanna ytterligare några gånger med mej på hemvägen.

Kan tala om att viltstängsel är effektivt mot vilt, men inte särskilt praktiskt när nöden är som störst, oftast finns det bara några ynka grässtrån att skyla sej bakom.

Att hamna i akut nöd mellan Kalmar och Ålem är ingen hit, jag vet.

I Söndags fick jag feber och vansinnigt ont i halsen och det blev bara värre under natten, frös och svettades om vartannat.

Typiskt tänkte jag, nu när det bara är 3 strålningar kvar.

Men efter samtal med Pia på strålningen ville dom att jag skulle komma iallafal, skönt.
Efter strålningen fick jag träffa läkaren som tog en odling i halsen och en sänka.
Som tur var visade odlingen negativt = ingen halsfluss och sänkan var bara lite förhöjd, 19.
Så det är nog bara en vanlig förkylning, jag blir nog lite extra "nojjig" nu för tiden.

Carpe diem / Annette